en väg ut ur mörkret

Jag börjar äntligen komma ut ur mörkret. Jag har hittat stigen ut ur den dunkla och snåriga skog, av problem och hjärnspöken, jag har irrat runt i på sista tiden. Med förmultnade löv som klibbade fast i mig när jag famlande letade efter rätt väg ut.

Jag vet att det är långt kvar innan jag tar mig ut helt och hållet, men jag känner hur lövverket ovanför mig, som tidigare varit påträngande och svart, långsamt ljusnar och öppnar upp. Jag ser underbart vackra och glimmrande solstrimmor av hopp leka över den mjuka mattan av löv under mig. Världen är bara så vacker och lugnande som en ljus och varm skogsstig som tryggt leder dit jag vill, men som fortfarande lockar med spännande, tidigare osedda vyer runt nästa krök.

Jag har äntligen hittat mitt Nya Zeeland inom mig.