tragiskt är vad som händer

Jag vill börja det här inlägget med att säga att jag inte på något sätt står för Sverigedemokraterna eller deras politik. Jag kan med all ärlighet säga att jag inte ens vet exakt i vilka frågor jag har samma åsikt. Det beror på att somliga av deras åsikter skiljer sig såpass mycket från mina att jag inte bemödat mig med att undersöka alla. Och det är inte exklusivt för det partiet, utan så har jag även gjort med ett par andra.

Jag skriver denna disclaimer för att jag, de senaste åren, har sett alldeles för många exempel på inlägg / artiklar / kommentarer, där läsarna missförstår vad det hela handlar om. Detta för att de – i sin upprördhet – oftast inte läser hela artikeln. Eller kanske för att de inte förstår att personen som skriver det hela använder metaforer eller är sarkastisk. Jag ska göra mitt bästa för att undvika det*.

Så jag säger det rakt ut:
Jag röstade inte på Sverigedemokraterna!
Och, jag hatar inte de som gjorde det!

Nu när det är sagt så kan jag gå vidare. Om du tycker att jag är dum i huvudet för att jag tycker så – gör det och sluta läs. Om du är nyfiken på varför jag tycker så – fortsätt och ta del av mitt resonemang.


Detta val lämnade mig matt redan från början. Jag ledsnade på all den smutskastning som förekom och orkade inte med att lyssna och läsa om allt. Det kändes som om det adrig fanns någon respektfull debatt och att partierna – och många av väljarna – bara försökte "vinna cred" och spotta på de andra.

Det är möjligt att min livssituation helt enkelt inte lämnat tid eller ork för att hantera det. Och det är synd på många sätt, men inget att göra åt nu. Jag gjorde mitt val och förtidsröstade. Sedan stängde jag av nästan alla sinnen vad gällde valjakten. För jag orkade inte med det.

Hela valhelgen så umgicks jag med underbara människor ute i Roslagen – helt avskärmad från omvärlden. Och jag såg fram emot att komma hem på söndagen och att allt det sedan skulle vara över. Men så blev det inte riktigt.

Jag kom hem.
Jag däckade på soffan.
Och vaknade på måndagen till... det här!

Jag anser att det är oerhört – nej, ofantligt – synd att så många lade sin röst på Sverigedemokraterna. Men de har säkerligen sina skäl till att de fattade det beslutet.

Precis som många lockades av Ny Demokrati under tidigt nittiotal, så har många säkerligen känt sig lockade till detta parti. De håller troligtvis inte med dem i allt – vilket parti lyckas egentligen med det? – men kanske i mångt och mycket. Vissa av SD-väljarna kanske är missnöjda eller rent av rädda. Men jag tror att det beror på att många inte ser möjligheterna. Och det är nog för att de inte fått chansen att göra det.

Själv är jag uppväxt i förorten och jag är stolt över den inblick det gav mig. Jag fick på ett naturligt sätt se andra kulturer, maträtter, religioner och alternativa synsätt. Jag tror att det är tack vare detta som det är en självklarhet för mig att alla inte tänker som jag. Men bara för att någon annan ser på världen på ett annat sätt än vad jag gör, så behöver det inte betyda att de är onda, eller sämre för det. Om något så kompletterar de mig. De kanske ser något som jag missat.

Jag tror verkligen att det som påverkar människans åsikter beror på vilka erfarenheter de har – vilka perspektiv de fått chansen att ta del av. Om jag aldrig har fått ett vänligt ord av en grupp människor, så kommer jag naturligtvis att anta att alla i den gruppen är sådana. Jag kommer troligtvis att bemöta dem på ett liknande sätt och den onda cirkeln är igång.

Rent intellektuellt så inser jag självklart att alla i den gruppen inte kan vara så, men enligt vad jag läst mig till och av egen erfarenhet – hos mig själv och andra – så är intellektet tyvärr underställd den primitiva delen av vår mänskliga natur. Generaliseringar är del av vårt arv.

Hur avancerade och intelligenta vi än tror att vi är, så finns "djuret" inom oss. Den delen av oss som gillar värme och beröring – en kram från en vän eller en klapp på axeln när man gjort något bra. Och som gillar att känna sig del av något större** – en familj, en grupp vänner eller ett samhälle.

Känslor – och intuition – styr oss mer än tankar och intellekt.***

Möts vi av tveksamhet och oförståelse – eller än värre av misstro och förakt – så är det svårt att känna medlidande och uppskattning för de vi möter.

Jag har full respekt för att andra inte tycker som jag. Så länge de respekterar att jag inte tycker samma sak, samt är öppna för att utbyta erfarenheter, sin syn på världen och hur de tänker. För jag tror mig inte "ha alla rätt". Jag fattar mina beslut utefter vad jag har lärt mig i livet och det jag samlat på mig på vägen. Jag kan inte göra mer än så. Jag är långt ifrån färdig med att samla på mig kunskap och långt ifrån "utvecklad till den jag kommer att bli" – om man någonsin kan "bli klar".


MEN, att Sverigedemokraterna har kommit in i riksdagen – och många distrikt runt om vårt land – är inte det som gör mig mest rädd. Att detta har hänt, anser jag, visar på att vi har problem. Detta eftersom vi misslyckats att få en så stor del av Sveriges befolkning att inse de många fördelar som finns med mångfald och ett öppet samhälle. Att det är så många som hellre väljer mer utanförskap och uppsplittring – och som röstade på SD.

Det som skrämmer mig mest är reaktionen på ATT de har kommit in.

Det skrämmer mig hur vettiga människor – som jag känner och personligen tycker om – är beredda att avsäga sig kontakten med vänner för att de lagt sin röst som de gjort. Det hat jag ser, det förakt och den rädsla, den smutskastning och utestängningen av andra för att "de inte tycker precis som vi"...

Känner ni igen den? Att vilja utestänga någon som inte är som vi själva?

Detta hat kommer inte att leda till annat än hat.
Är det inte precis så här som många krig har startat?
Skitsnack och onda ord.
Uppsplittring.
Grannar som vänds mot varandra.
Utlämning...

Jag menar inte att just det här kommer att leda till något krig här i Sverige. Men det leder knappast till mer förståelse och omtanke. Hur skulle detta hat ge mer respekt från någons håll? Varför skulle jag vilja lyssna på någon som anser att jag är dum i huvudet och inte vill annat än att hänga ut mig på grund av mina åsikter? Om någon kallar mig för idiot, varför ska jag respektera dem och bry mig om vad de har att säga eller vad de tycker och känner?

Om vi vill att "de" ska förstå oss, så måste vi försöka att förstå dem. Att inse att de inte måste vara idioter bara för att de har ett annat perspektiv – trots att vi tycker att deras åsikter är helt fel och "idiotiska".

Ta en titt på världen ur deras ögon och hjälp dem att se världen ur dina. Kanske lyckas vi mötas någonstans.


* Ursäkta eventuella felstavningar och svamliga formuleringar. Kommentera gärna och kontakta mig om du anser att jag har fel eller inte förstår vad jag menar. Jag tar gärna emot konstruktiv kritik.

** Detta trots att "vi i väst" gillar att se oss själva som individer, snarare än en liten del av något större.

*** Jag skulle vilja citera lite rapporter här och på andra ställen i denna bloggpost, men det får va till en bättre dag.

fat freddy's drop @ troxy

I'm at Troxy, waiting for one of my favorite bands to get on stage. Fat Freddy's Drop is on tour again and I've been wanting to see them for four years now. And tonight I've got a cold... But that isn't stopping me. A fever, yes. Sore throat, probably would. A runny nose, not gonna happen.

I'm equipped with a purse full of paper tissues and I'm going straight to bed after the show. No socializing, and getting to know new people. No looking around to see if anyone I know is here (however unlikely that I'd find the few I know, that live in this city and like FFD, among all the people at this establishment.

I've found a seat, that probably has a decent view even when people get up, and I'm here to enjoy the music. Time to rock! (sorta)