hjärntrassel

Mina tankar och mitt liv är så otroligt förvirrade, fast ändå så är det lugnt.

Jag tror att jag äntligen har förlikat mig med tanken på att jag aldrig kommer att reda ut allt. Det är förvirrande att leva och jag kommer aldrig att komma på vad jag vill göra eller vad som kommer härnäst. Det löser sig helt enkelt.

Mitt år här på Nya Zeeland var en "flykt från verkligheten". Jag kände att jag behövde komma bort och få lite perspektiv på mitt liv. Det kändes som om jag satt fast och inte visste vad jag skulle göra. En ganska så dyr flykt, men nog så nödvändig.

Det jag inte räknade med när jag planerade min flykt, var att jag strax innan jag åkte skulle få veta att killen jag var intresserad av skulle bli singel och faktiskt var väldigt intresserad tillbaka. Det kastade om mitt liv och mina tankar riktigt rejält. Tänk om han är den rätte för mig och att jag lämnar honom för ett år.

Inte direkt det man vill börja sin resa och sitt nya fria liv med. Fast det störde mig faktiskt inte så mycket.

Vi höll kontakten genom sms, email och msn. Väldigt intensiv kontakt. Minst ett sms per dag. Och när jag kom till Queenstown så började vi Skypa. Som längst i fyra timmar. Det började bli ganska så dyrt. Internetcaféer är inte direkt billiga att sitta på.

Jag vågade inte tro att det skulle hålla i ett år och vågade inte riktigt låta mig känna efter hur mycket jag faktiskt kände för honom. Inte förän han berättade för mig att han hade hittat lite undangömda pengar och tänkte åka hit för att hälsa på. Inte förän han berättade att han hade köpt resan.

Ju mer vi närmade oss hans ankomst, desto mer nervös blev jag. Det är sällan jag blir nervös när det gäller sånt här, men den här gången så var det faktiskt riktigt illa. Han hade trots allt betalat 14.000 för att åka till andra sidan jorden och träffa mig. Tänk om det inte fungerade. Tänk om allt bara blev fel.

Bara några dagar innan han åkte från Sverige så bestämde han sig för att han skulle skaffa Working Holiday Visum och stanna här i ett halvår. Jag blev tokigt glad, men pressen på att det skulle fungera och va bra blev desto större.

Nästan alla mina farhågor försvann så fort han klev ut genom tullen på Queenstown Airport. Det kändes så otroligt rätt. Nu har det gått över fem veckor och det känns fortfarande lika rätt och bra. Det är nästan så att det är lite skrämmande hur bra det känns. Allt har gått så himla fort egentligen. Vi bor redan tillsammans och det känns inte det minsta konstigt. Förutom att det känns konstigt att det inte känns konstigt.

Det är mycket som händer i mitt liv just nu. Jag måste börja tänka på hur resten av mitt år här på NZ ska se ut och hur vi ska resa hem. Det börjar bli dags att boka om hembiljetten. Jag och Mimmi kommer nog inte att fortsätta att resa tillsammans. Hon vill lämna Queenstown redan i januari. Troligtvis så kommer vi inte att träffas förän i Christchurch när vi ska flyga här ifrån. Tragiskt men sant.

Jag hade verkligen sett fram emot att resa runt med henne. Nu kommer jag visserligen att få resa runt med Christian, men jag hade gärna haft med henne oxå.

Mitt liv efter NZ börjar oxå göra sig påminnt. Jag har självklart fortfarande inte kommit fram till något, förutom att allt känns så mycket bättre här. Här borta så känns det som om jag kan något och hemma så kan jag inte riktigt se någon framtid för mig själv. Jobbigt värre.

Det finns mycket hemma som jag saknar och vill tillbaka till, men det är mycket här som gör det lockande att stanna. Jag har jobb här om jag vill satsa och Christian är inte helt främmade till att stanna. I alla fall inte i några år.

Jag vill tillbaka och ta examen, men att ta upp exjobbet igen är inte värst lockande. Det skulle vara så himla bekvämt att bara ge upp och låta det va, men jag är väl lite för envis för att göra det. Jag hatar nederlag för mycket för att kunna leva med det ordenligt. Det känns redan som ett nederlag.

Dessutom så har jag mycket att göra här med båda mina jobb. Jag måste nog gå ner till fyra dar i veckan med baren. Det är för mycket med fulltid. Jag hinner aldrig riktigt vila upp mig och har inte tid för något annat.

Nu ska jag försöka att sova. Klockan börjar närma sig halv två och Christian borde komma hem från jobbet ganska så snart. För det första så behöver jag sova. För det andra så vill jag inte sitta uppe när han kommer hem igen. Har gjort det för många gånger.

Jag får ta och hantera/älta alla mina problem imorgon istället.
Det är inte som om de försvinner...

Puss.